Man kan lätt tro att mitt liv bara kretsar kring mat, träning, kilon och centimetrar. Men så är det förstås inte. Mestadels av tiden går visserligen åt till jobb och logistik och men nästan all annan ledig tid spenderar jag med Monty, den alla största kärleken i mitt liv. Så här brukar början på dagen se ut för oss:
På morgnarna (allt mellan 5.30-7.30) kommer han intassandes till oss och utropar ”Heje! Heje!” Sedan går han tillbaka till sitt rum och hämtar ”nappe” och ”ninen” innan han (med lite hjälp) kommer upp i sängen där han sjunger, killar oss, säger ”Mamm-aaa? Papp-aaa?” tusen gånger om. När någon av föräldrarna motvilligt ger med sig och kliver upp rabblas ramsan ”koka, jåla, puffa, gå ne” (jåla=yoghurt).
Vid frukostbordet är Monty en duktig kille, som äter nästan helt utan att slaska, tar sina d-droppar lydigt och skjuter ifrån sig tallriken när han är klar med ett ”ätti” (färdig). Sedan ska det ”åcka” (torkas runt munnen) innan napp och nin får hänga med in till tv-soffan och morgonbolibompa. Där påbörjas den första av dagens två riktiga mysstunder där han sitter lugnt i knät, kramas och bjuder på en och annan puss. Men så fort sockret i puffarna kickar igång studsar Monty the tornado upp och river fram flest möjliga antal leksaker innan det är dags att borsta tänder, klä på sig och åka till dagis. (Ja, morgonbajset brukar också ske i samband med lekruset och det berättar Monty högt och tydligt om.) Men även blöjbyten, tandborstning och påklädning brukar numera gå smärtfritt och den enda gången man ibland får bita sig i läppen, ta ett djupt andetag och räkna till tio (tusen) är när den unge herrn ska ner i sin bilstol. Men tre sammanbrott senare brukar vi vara iväg; hunden, barnet, vagnen, förhoppningsvis alla mina jobbsaker och jag.
Under bilresan är Monty oftast tyst tills vi passerar Marcus jobb då han alltid ropar ”pappa, cike” (cykel). Han brukar också hinna med en fin skara namnupprepningar på alla på dagis och så ”mommo, mommo, mommo e?” (vart är mormor?) innan vi slutligen rullar in till Bullerbyn. Väl där är det minsann aldrig några sura miner utan tvärtom glada tillrop innan han försvinner till bordet för en ny omgång frukost. De andra barnen brukar visst vinka till sina föräldrar, men sånt har mitt lilla spjuver inte tid för. Man är väl ingen beeeebis heller!
Själv åker jag oftast till jobbet med ett leende på läpparna, stolt som en tupp. Fast om sanningen ska fram är jag nog mest en hönsmamma! Åt världens finaste kille.
